Det här med att just fylla 29 var fan värre än vad jag trodde. Jag har alltid haft så roligt åt alla som berättat om sina 30/40 års kriser och tänkt "men kom igen, va fan sku det va, det är väl lixom en födelsedag som alla andra?"

 

MEN, nu är jag här själv. Har varit på gränsen till deprimerad senaste veckorna (inte så allvarligt som det låter) och suttit och ojjat mig över kropp, hår, hy och allt sånt. Brösten är olika stora, det är rynkor och påsar under ögonen, magen fladdrar osv osv, på ett sätt börjar jag förstå Davids plötsliga håravfall måste jag säga.. Jag har t.o.m gått så längt att jag börjat köpa massa krämer och liknade i hopp om att stoppa ålderna framfart.. :) Jag som alltid varit så anti allt som har med anti age att göra och sagt "Men kom igen, alla skall ju gå igenom det där, det är nog bara att gilla läget"... Kanske det är en fas vi alla skall gå igenom i livet trotts allt, fast jag ville tro att det ju bara var ännu en födelsedag.. Å då blir jag bara 29 nu, tänk nästa år när den stora dagen är här, då är det väl botox å silicon som gäller.. Nej, gode gud, låt det stoppa före det :)

 

Men, kanske jag bara skulle ta och gilla läget och inse fakta: 

-Jag har två barn, därav lite fladder här och där

-Jag är världs sämst på att ge mig själv den sömnen jag behöver, därav påsar och mörka ringar under ögonen

-Jag är världens onyttigaste människa, därav den lite trötta hyn

-Jag har trotts allt en sambo som älskar mig för den jag är och för hur jag ser ut (iaf är det vad han säger, men vad gör man inte för att få tyst på en gnällig kärring, och för att inte tala om för att få tvätten tvättad och mat på bordet varje dag... :P)

 

Nej, det är nog som sagt bara att gilla läget och göra det bästa av det :)!!

 

Tjo :)